Komplott

… Medan det som kallas för ett liv flyter förbi och all form av relativ logik försvinner i ett hål som aldrig verkar täppas igen.

Jävlar vad jag borde vara nöjd.

Ibland får jag för mig att titta tillbaka på det förgångna. Tänka: ”gjorde jag rätt?” och självömka lite för att jag rivit upp saker som kanske kunnat lagas. Men nä, som den ickenihilist jag är, så föredrar jag att inte umgås med värdelösa homo sapiens. Det är inte min uppgift att omvända kasst folk. Jag placerar istället lämpliga individer i kategorin ”Desintellektuella primitiver”, där får de leka bäst de vill.

Såna där frågor som folk ställer sig:

”Men du har ju nästan inga kompisar Jessica, vad jobbigt”.
Korrekt iakttagelse minus jobbigt plus bra.

”Varför dricker du inte Jessica?”
För att det är tråkigt.

”Ska inte du ta körkort snart?”
Jag är inte så intresserad, tar jag ett kommer det enbart vara en merit. Jag tycker bilar är hemskt onödiga.

”Vegetarian, äter du inte ens fläskfilé?”
Nej.

”Varför klipper du din lugg så fel?”
För att den är min målarduk. Dessutom har psykiskt störda människor i filmer kort och felklippt lugg.

I övrigt har jag lyckats komprimera mitt liv i en teknisk apparat skyddad med diverse koder. Jag är digital och redo att lära mig saker. Använda min

Någonstans blir jag lite arg på mig själv. Jag måste klicka på ”Skapa nytt inlägg” för att kunna komma åt min internetdagbok. Det är inte alltid jag kommer förbi denna spärr, och därför skriver jag ungefär 25% av det jag egentligen tänkt skriva. Jag tycker inte om att man behöver trycka på ”Skapa nytt inlägg”, det känns lite som det där ”se dig i spegeln och säg att du är fin”. Varför ska jag behöva ljuga för mig själv? ”Blogg” vill wordpress kalla min internetdagbok, men det är den inte. Jag måste alltså, varje gång, ljuga för mig själv och låtsas att jag ska skriva ett intressant blogginlägg när jag egentligen ska skriva typ vad jag gjort för att jag kommer glömma bort det om jag inte skriver upp det. Nu var det sagt.

Jag är i Kalmar. Eller, i skrivande stund är jag någonstans mellan Kalmar och Karlskrona. Jag har även besökt Öland och tagit några trevliga bilder som jag ska framkalla när jag blir en gammal tant. Jag börjar mer och mer se ut som en blekfet Cindy Lauper. Tänk Cindy Lauper minus glamour och minus allt bra.

Här är världens sämsta test. Notera gärna att det är kasst.

Har du under 30 är du normal.

(x) Jag är allmänt ointressant.
(x) Jag är tråkig.
(x) Jag får andra att skratta.
( ) Jag skrattar ofta

Totalt: 3
Totalt: 33,5

Således är jag spännande. Tjoho.

Jag är ett gnäll. Ett gnäll i motvind. Ett aktivt letande av lägenheter ger inte större resultat än ett detkanjagtyvärrintesvarapåsorrytackhej Nej. Det duger inte. Jag är ambitiös. Jag röker, snusar, dricker, knarkar eller vad som helst inte. Jag har aldrig folk hemma, inga betalningsanmärkningar och eventuellt jobb till hösten. Jag är duktig och kvalificerad. Tycker att det är roligt med beiga pasteller. Dessutom kan jag stava. Jag är en misslyckad intellektuell som degenererats till Ulla, 54.

Ändå vaknar jag.
Ändå tycks jag litelitelite tro på någon slags.. förbättring?
Nä. Det finns ingen. Givetvis finns det inte det. Jag är ett velande medvetande som gör alldeles för spontana och ogenomtänkta beslut. Jag är hemskt skeptisk, och nyfiken. Jag är en melodramatisk paradox.

Jag är lite ambivalent inför min viktnedgång. För det första är min kropp alldeles för medgörlig. Jag har bara tänkt ”gå ner i vikt men äta förjävla dåligt ändå”, och min kropp verkar tycka att det är ok att tänka så. Det är det inte. Den ska visa mig att man inte får bete sig hur man vill. Den ska lyda.

Jag är med andra ord sur för att jag gått ner i vikt för fort. Jag ser ut som en daggmask. Jag är också sur för att det går för långsamt. Om jag äter extremnyttigt en dag förväntar jag mig helt enkelt att gå ner 15 kg. Det fungerar inte så, Jessica.

Nåväl, till vänster är min klänning. Bilden är helt oredigerad (!). Inte (!) eftersom jag är snygg, utan (!) eftersom jag tycker om Photoshop. Jag tycker lite om den. Den kommer från HM, som annars aldrig har kläder som passar för mig.

Det är ett totalt waste att jag väljer att skriva här. Jag borde inte det. Jag borde inte.

Jag är en instutition. Än en gång. Ett flytande huvud över en dysfunktionell kropp. Den vill inte lyda mig. Idag hade den placerat mig på vägen. Den förstod inte bättre än att välja att gå på motorvägen, men mitt huvud hann dra över kroppen i sista sekunden.

Denna dag är motståndets dag. Jag orkar inte gå in på det. Jag tror det är en konspiration. Jag vill bort från den, fly, och gömma mig. Den vill mig inte och jag borde veta bättre. Min tanke vet men min handling förstår inte. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag är rädd och kraftlös. Varje gång jag tittar på klockan har det gått femton minuter eller mer. Jag tittar varje minut men det hinner likväl gå en kvart. Jag förstår inte och jag hör och ser saker som inte existerar. Jag orkar inte det här ansvaret. Det är mig övermäktigt. Jag har tunnelseende och går vilse i min egen lägenhet. Det funkar inte. Det funkar så verkligen inte. Och vad är det för tröst när världen attackerar.

Det är fantastiskt hur ingenting har förändrats på ett år. Jag ser fortfarande ut precis sådär.

Jag förstår inte hur alla lyckas se så somriga, fräscha och fina ut. Strålande med någon slags lyster. Själv ser jag ut som en daggmask, långsmal med lite fettknölar och sådär allmän obehaglig. Rödflåsig.

Jag har iallafall hittat ett frågeformulär som jag kopierat från Heartsick. Här skulle jag ha skrivit en fyndig kommentar om jag kunde sådant. Det kan jag inte. Istället säger jag att jag läser den och att jag känner igen mig. Mycket.

Är: Dramatisk, obstinat och gnällig. Jag gillar att störa mig på egenskaper som jag har själv eller som jag aldrig tilläts ha.
Ger intryck av att vara: ”Snäll”.
Mår: Upp och ner. Nu är jag sur igen.
Ska: Egentligen göra något vettigt. Som att ta en promenad eller ta tag i saker. Det kommer jag inte göra.
Har: Ett instabilt humör som jag förväntar sig att andra ska anpassa sig efter.
Bör: Se ska.
Kan: tolka det mesta negativt.
Blir glad av: Sådant som barn blir glada av. Då menar jag bra barn som i tysta blyga, och inte sådana som skriker och kräver saker. Jag gillar studsmattor och att trycka i mig godis.
Har: Alldeles för många saker.
Vill ha: En fin sådan pennkjolsdress. Varför är jag född på fel tid? (Fast..  vad skulle hända med min existens om datorer inte existerade?)
Skulle vilja: Ha ett förstahandskontrakt på en lägenhet som jag kan pyssla om eftersom jag är Birgit, 67. Kanske dekorera balkongen. Eller baka kakor. Jag är en tant. 
Tycker om att: Att självömka.
Drömmer om: Att bli en sådan där störande tant som skriver sura saker som folk hatar. Fast skulle jag få kritik skulle jag bryta ihop.
Fasar inför: Morgondagen.
Har ett brinnande intresse för: Hår.
Trivs med: Real-time-censurerad verklighet.
Känner obehag inför: Människor och höjder. Jag tycker inte om att  vara i mitten heller. Ingen får vara bakom mig. Ingen ska iaktta mig bakifrån. Det är direkt obehagligt.
Planerar att: Inget.
Bor i: En andrahandslägenhet.
Skulle vilja bo i: En sån där förstahandslägenhet som alla verkar ha i DN Bostad.
Klär mig gärna i: Kavaj och kjol.
Äter gärna: Godis.
Dricker gärna: Vatten. Fast oftast inget alls eftersom det är tråkigt att dricka och roligt att äta.
Tränar: Testade aerobics en gång och blev traumatiserad. Jag har ingen koordination och förstod inte hur jag skulle härma rörelserna. Jag var även högröd i ansiktet, svettades och härligt degig. Speglarna på väggarna uppskattades hemskt mycket.
Tittar ofta på: Väggen eller datorskärmen.
Lyssnar ofta på: Inget alls, eftersom jag är tråkig.
Läser: snart Brott och Straff igen, som jag gjorde ett uppehåll från.
Prenumererar på: Inget.
Idag: Har jag fått mat.
Vill se: Den där Abre los ojos eller vad den nu heter.
Vill göra: Få ett bra jobb.
Glad över: Inget. Tidigare allt.
Arg på: M.
Stolt över: Att jag gått ner tre kilo på en vecka. Fast jag är inte stolt för jag ser ut som en daggmask.
Rädd för: Att behöva fylla 20.
Nyfiken på: Vad andra tänker (speciellt om mig, då jag är självupptagen).
Lycka: Hade jag tidigare. Nu är jag bara irriterad.
Sorg: Ja. Jag är ett problem.
Älskar: De få som förtjänar det.
Hatar:
Äter: Ibland inget, och ibland två kilo i vredesmod.
Sover: För lite eller för mycket.
Dansar: Kan inte. Alls.
Lever: Det verkar inte bättre.

…och redan där hade jag brutit mot att jag inte skulle göra några meningslösa internettest. Nåväl.

Ny dag, ny dag. 1 juli, och 29 dagar kvar tills det var tjugo år sedan jag föddes. Början på en ny månad och juni är borta. Det är störande varmt men jag har något slags kaotiskt lugn. Jag är en instutition. Jag är förvirrad, och glad och rädd. Jag kommer att gå till Länna idag (tror jag), och köpa porslinssetet på Rusta (tror jag). Handla mer ska jag inte göra. Jag har inte fått min lön. (Kommer jag ens få den?)

Idag är världen väldigt finlandssvensk, men också snäll. Alla (två) människor jag pratat med idag har varit snälla, och på TV visas någon slags SVT-kulturdokumentär det sitter en lite småsur tant och berättar hur det var när hon var ung. Som min släkt på pappas sida fast med finsk klang. Det är inte Tove Jansson, men det kunde ha varit. Jag vill lyssna på tantens sagor och somna och dricka varm choklad och ha en mysig filt och vakna ibland av att hon fortfarande berättar sagor och inte märkt att jag somnat. Jag kanske borde låna några böcker. Det Johannes berättade om Tove Janssons senare böcker verkar onekligen spännande.

Vad mer? Jag vet inte. Jag dricker kaffe från halv sju imorse (det är väldigt kallt) och självömkar. Lite. Jag väntar på telefonsamtal som berättar för mig att jag förhoppningvis snart är anställd. Jag hoppas.

Nu har jag tänkt sätta upp regler för mig själv så jag får känna mig lite riot som bryter mot dem. Sedan ska jag ta dem på allvar.